Sofia

Jag känner nu hur långt jag har kommit med min bearbetning, hur bra jag faktiskt mår och att jag snart är tillbaka igen, och kanske till och med snart skulle våga börja satsa på något nytt, något annat. Men anledningen till att detta börjar gå upp för mig är aningen mörkare. Kärleken kan verkligen suga totalt, det märker jag nu på många håll, och jag känner mig nästan elak som kan säga att jag mår bra nu, att jag är glad, när så många andra precis har fallit ner i den djupaste av avgrunder och inte ens har börjat sin resa upp än. Den resan kan bli hur lång som helst och hur jobbig som helst. Och hela tiden kommer nya bakslag som får en att tappa greppet och ramla neråt igen. Jag vill bara kunna ställa allt till rätta för er och få det att bli bra igen, på något sätt. Men det enda jag kan göra är att finnas där, hjälpa till att hålla ett fast tag och hindra er från att tappa greppet igen. Inget annat står i min makt. Jag kan stötta och lyssnar, och komma med råd och goda ord. Men i slut ändan har jag inte ett skit att säga till om. Hur lång tid denna resan upp kommer ta finns det ingen som kan svara på. Jag finns här hela tiden, jag tänker se till att ni inte ger upp. Ni är starka, och det klart att ni fixar även det här. Jag har varit där själv, jag vet att det känns helt meningslöst och att de ljusa och glada stunderna lyser med sin frånvaro. Mörkret känns väldigt tjockt och tungt att ta sig igenom. Men det kommer lätta, jag lovar, med tiden. Tyvärr kommer ni inte att märka det från dag till dag. Men för varje vecka som går borde ni titta tillbaka, jämföra med var ni var för en vecka sedan, och förhoppningsvis ser ni en liten förbättring.

Jag har inte långt kvar, jag är i princip uppe ur min avgrund. Men även om dimmar har lättat och jag kan se ljuset igen så finns det fortfarande många steg att ta när man väl är tillbaka i verkligheten igen. Det tar tid att våga bygga upp förtroendet för andra människor igen, det kommer ta tid att våga lita på någon på samma sätt igen och våga tro på något långvarigt. Trygghet och tillit tar tid att bygga upp och det är det som skrämmer. Det är tiden fram till tryggheten och tilliten som känns jobbig, oviss och obehaglig. Rädslan för att allt ska gå i kras innan det ens hinner ta fart är fortfarande väldigt intensiv, och det är den jag nu jobbar på att släppa. Än så länge har allting gått hyffsat smärtfritt. Några bakslag har jag stött på, och fler väntar mig, men jag vet att dessa bakslag någon gång kommer att komma, jag har börjat stålsätta mig och försöka intala mig att det inte är något att vara ledsen för. Det ska inte behöva få mig ner i knä igen, jag har börjat bearbeta bakslagen innan de är här, och det hoppas jag är en bra sak. Får bara hoppas att jag bearbetar på rätt sätt. Jag håller tummarna!