Sofia

Ibland önskar man att man var liten igen, då var allting så enkelt. Hade man ont räckte det att någon blåste lite och satte på ett plåster så var det bra igen. När man var ledsen kunde man kura ihop sig i mamma eller pappas knä och så kunde de berätta någon saga och klappa en över håret så slutade snart tårarna att rinna och allt kändes bra igen. Bråkade man med en kompis sa man till sin mamma och så fick föräldrarna prata med kompisen och så sa man förlåt och så var det bra igen. Det var så simpelt då, på den tiden.

Men det är många år sedan och saker och ting har förändrats. Mamma och pappa kan inte längre ställa allting till rätta längre. Har man ont nu så är det troligtvis värre än ett litet skrapsår på knät, och då är det oftast man själv som måste se till att man kommer till farbror doktor och kollar upp det. Bråkar man med en kompis måste man själv reda ut det, eller inse att det inte är något att göra åt och släppa det, vilket kan bidra till att det bara fortsätter att ligga och gnaga.

När man var liten bytte man kille att vara kär i sådär en gång i veckan. Man skrev små lappar och frågade chans, fick man ett nej gick man till nästa. Det samma gjorde man när någon på en lapp skrev att han/hon ville göra slut, det var inget mer med det, det fanns ju så många andra att välja mellan. Dessutom var man ju inte med den man var ihop med ändå, för det var ju pinsamt och skämmigt, så man umgicks ju mer med alla andra killar än med sin ´egen´. Idag är allting annorlunda. Får man ett nej eller ett besked om att det är slut så rasar allt, och ingen i hela världen, förutom just den killen, kan bygga upp det igen. Man kan inte krypa ihop i mammas knä och låta henne torka tårarna, eller jo det kan man, men tårarna upphör inte och allt kommer inte kännas bra igen på grund av det. Man kan inte sätta ett plåster över sorg och man kan inte blåsa bort känslan av att känna sig ensammast i hela världen.

Att bli vuxen är smärtsamt, att behöva klara sig på egen hand och ta ansvar för sina egna handlingar och även för andras, det är något som inte alltid är så enkelt. Men alla kommer vi dit, alla måste vi genomgå denna förvandling från liten och oskyldig till vuxen och ansvarstagande. Jag börjar förstå grejen, jag börjar inse hur det ligger till, men det spelar ingen roll hur mycket jag än förstår, för det är alltid lika jobbigt att vara ledsen. När tårarna vägrar sluta rinna nerför kinderna och den där hemska klumpen i magen bara växer sig större och större så längtar man tillbaka till mammas trygga famn, den som fortfarande finns kvar men som inte längre bär på samma magiska kraft att ställa allt till rätta. Nu är det bara jag som kan få allting att kännas bra igen, det är bara tron på mig själv som kan förändra situationen, och jag jobbar på att förstärka den tron på min egen styrka, jag tänker lära mig att klara av allting, så är det bara.