Långsamt
Först tror man att man aldrig ska ta sig ur det
Först ser allt helt omöjligt ut
Man kan inte se en enda utväg
Det enda man tycks möta är mörker och återvändsgränder
I början ser man inte ljuset som svagt lyser i slutet av tunneln
Man lägger inte märke till omvärlden runt omkring
Fokus är på ens egen egoism, vilket accepteras
Men tillslut måste man börja inse
Börja våga att blicka framåt, in i framtiden
Det är svårt att finna vägar som känns rätt
Det är svårt att förstå att något kommer kännas bra igen
Men man hittar alltid ut, förr eller senare
Trots att vägarna är svåra att urskilja i sorgens mörker så finns de där
Och med tiden lyses vägarna upp
Med tiden börjar saker klarna och meningen med allt blir återigen tydlig
Men man måste våga stanna kvar i mörkret
Man måste famla sig framåt mot tunnelns slut
Även om riktning är svår att urskilja
Men man måste våga börja chansa
Snart ljusnar det väl, hoppas jag!