Sofia

Har försökt anstänga hjärnan på att förstå min samhällsuppgift
Men det är rent omöjligt att fokusera
Hjärnan jobbar iofs på helvarv
Dock på helt fel saker
Det enda som förmår snurra runt där uppe är Marcus, Marcus, Marcus och allt som rör honom och oss.
Det gör mig helt knäpp
Jag orkar inte med någonting
Vill bara sjunka under jorden och stanna där till allt är bra igen
Jag förstår ingenting
Jag vet inte vart jag ska ta vägen
Ska försöka flyga bort till drömmarnas värld nu
Och hoppas att de förmår mig att drömma om något finare än verkligheten

Egentligen vill bara fingrarna greppa telefonen
Slå sifforna som jag kan så väl
Höra rösten som alltid annars får mig så lugn och trygg
Eller knappa iväg ett sms till samma nummer
Men jag vet att jag inte borde
Därför gör jag det inte
Även om det finns så mycket jag vill få ur mig
Så mycket jag vill att han ska få veta
Så mycket känslor som jag vill dela med mig av till honom
Allt det som jag bär på mig nu, jag vet inte vad jag ska göra av det

Vill inte pressa
Vill inte göra det värre än det redan är
Vet inte hur jag ska agera
Vet inte om det fortfarande finns en chans
Vet inte om det finns något kan kan eller borde göra
Jag vågar ingenting
Är så rädd att förstöra det som kanske fortfarande finns kvar
Det som fortfarande borde finnas kvar, tycker jag iaf.

Måste försöka sova nu
Komma bort från verkligheten för en natt
Eller helst för bara några timmar i hopp om ett samtal sådär om 1,5 timma
Ett samtal om ett misstag
Ett stort misstag som måste rättas till, med omedelbar verkan
Jag hoppas för mycket
Men hoppas är det enda som håller mig kvar vid honom just nu
Jag Saknar honom såå mycket! <3

Hur kunde det bli såhär?