Sofia

Annie, tala mig tillrätta, nu börjar jag tveka igen, nu börjar det kännas jobbigt, tungt och ensamt. Snälla intala mig att detta är det bästa, jag ska inte börja gråta, jag SKA INTE DET! Igår kväll kändes allting bra, jag pratade med Marcus en stund på msn, det kändes skönt och gick hur bra som helst. Jag fick mig till och med att börja tro att jag bara intalat mig att det verkligen var jobbigt, jag trodde på att det som sker/skett var det bästa och något som jag också velat. Nu på morgonen är den känslan som bortblåst. Varför ska det svänga så? Ta mig tillbaka. Det var skönt att inte vara ledsen, det vara skönt att inte känna saknad, det var skönt att kunna gå och lägga sig ensam utan att börja gråta. Än har inte tårarna trängt sig på, men de ligger och trycker bara ögonlocken, fan!

Ska äta lite frukost nu, sedan sätta mig nere vid tv:n, kika om det går någon friidrott, annars blir det till att kika klart på Good Luck Chuck som jag somnade till igår.

Det klart jag saknar dig, men det hade jag ju gjort oavsett, vi har kännt varandra i tre år, stått varandra jättenära i tre år. Det klart det blir en oerhörd omställning.