Sofia

Kan fortfarande inte äta, har varit uppe och köpt en carbonara på nellos, som för en gång skull var riktigt krämig. Några gafflar gick ner men sedan var det stopp. Tårarna har börjat tränga sig på igen, allt drogs upp på nytt när Lowe ringde. Är jätteglad för hans skull, men någon var väl förmodligen tvungen att ta över hans roll, att vara nere, och det verkar vara jag. Tårarna har hållt sig borta ända sedan 11. Har stått i kassan hela tiden och då har det inte funnits tid för att gråta eller vara ledsen, även om klumpen i magen har växt sig större för varje minut. Kunderna får inte ett lika glatt leende idag, men jag hoppas de har överseende med det. Man kan inte vara på topp jämt.

Jag hoppas bara allt löser sig snart, att jag kan få ett svar på hur allt kommer bli. Jag hoppas ju såklart bara på en sak, men det är nog likabra att vara förberedd på det värsta. Jag vet hur förra gången var och jag tror inte att erfarenhet spelar in här, utan det blir nog ännu värre om det skulle hända igen, tyvärr.

Var ute och rensade tankarna innan jobbar iaf, sprang i 30 minuter, upp till Kungsbacka skogen, ett varv där och sedan tillbaka. Var skönt att tvingas koppla bort allt för en stund. Att det sedan brast totalt igen när jag kom tillbaka är en helt annan sak.

Huvudet dunkar, jag känner mig totalt svimfärdig och slut i hela kroppen. De få gafflarna carbonara jag fick i mig hjälpte väl lite kanske, men inte tillräckligt. Och detta är ju tyvärr inget man kan ta Ipren mot.


Jag älskar dig Marcus!!