Sofia

Gårdagens besked blev inte alls åt det positiva hållet, tyvärr. Nu är jag tydligen singel igen och allt känns redan nu kallt och ensamt. Det svider att denna veckan inte gav önskad effekt, att du inte saknade mig på det sättet som jag hade hoppats. Det gör ont att känna såhär, men finns ingenting alls jag kan göra åt saken. Först var du osäker, och jag vet inte riktigt varför, om det var av rädsla för att göra mig ledsen eller av annan orsak. Oavsett så är det skitjobbigt nu. Känns som att allt inte var helt överspelat, känns som att du kanske ändå inte ville ha det såhär, men det var enklaste utvägen? Jag vet inte alls, och det verkar inte finnas någonting som gör mig klokare heller, tyvärr.

Idag börjar skolan för 2/3 av mina systrar, känns inte direkt konstigt att jag inte ska börja, inte än i alla fall. Känns mer konstigt att alla andra fortsätter nu när jag har slutat. Skum tanke. Men Kajsa och Louise har ju 2 år kvar och Frida har hela 4, stackars barn (a).

Gårdagskvällen fylldes av tårar och skit, jag visste inte alls var jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra för att göra mig av med den hemska känslan. Tillslut lyckades jag slappna av och sansa mig, men somliga saker får mig fortfarande att bryta ner totalt. Vet inte vad jag förväntar mig av dagen, ska jobba mellan 13 och 20.30, jag hoppas det styr iväg tankarna åt andra håll. Det är skönt att ha mamma och pappa hemma igen, nu pratar de i och för sig om att åka och sova i vår nya stuga i natt, men sedan tycker jag de får hålla sig hemma. Allt känns så jobbigt just nu när inte de är hemma, tungare än nödvändigt.