Cause you'll be in my heart
Yes, you'll be in my heart
From this day on
Now and forever more
Somehow I can´t forget you! </3
Orkade inte gå iväg till skolan idag, gårdagens händelser rörde om det för mig ordentligt. :/
Ska bli skönt att träffa Annie sen iaf!
Behöver verkligen er allihopa nu!
Ni måste stötta mig!
Ni måste hjälpa mig att stå på egna ben, hjälpa mig att inte falla tillbaka.
Jag vet inte längre vad det är mitt hjärta försöker säga mig, kan inte tyda.
Hjärtat säger en sak och hjärnan och förnuftet en helt annan, eller är det tvärtom?
Jag vet inte längre.
Det enda jag vet är att jag känner mig väldigt ensamt, liten och obetydlig.
Har nog aldrig varit med om denna känslan innan.
Jag har inte varit den som stått ensam kvar, men nu känner mig jag väldigt utelämnad.
Kanske inte alls borde känna på det sättet, men det spelar ingen roll.
Jag kan inte göra något åt det:(
Tårarna tränger sig på hela tiden, orkar inte ens försöka stoppa de längre.
Det är ingen idé, det är bättre att låta de falla så kanske de tillslut upphör.
Men en sak är jag väl medveten om, det hade kunnat vara så mycket värre!
Jag hade kunnat stå helt ensam nu, det gör jag inte.
Det är så många som alltid finns här, som alltid bryr sig och som alltid lyssnar om jag behöver prata!
Det är jag evigt tacksam över!
Det betyder väldigt mycket för mig! <3
Jag behöver verkligen er nu!
Ni vet att jag skulle göra det samma för er hoppas jag!
It feels like there´s no way out from this dark place
Dina tankar
Yes, you'll be in my heart
From this day on
Now and forever more
Somehow I can´t forget you! </3
Orkade inte gå iväg till skolan idag, gårdagens händelser rörde om det för mig ordentligt. :/
Ska bli skönt att träffa Annie sen iaf!
Behöver verkligen er allihopa nu!
Ni måste stötta mig!
Ni måste hjälpa mig att stå på egna ben, hjälpa mig att inte falla tillbaka.
Jag vet inte längre vad det är mitt hjärta försöker säga mig, kan inte tyda.
Hjärtat säger en sak och hjärnan och förnuftet en helt annan, eller är det tvärtom?
Jag vet inte längre.
Det enda jag vet är att jag känner mig väldigt ensamt, liten och obetydlig.
Har nog aldrig varit med om denna känslan innan.
Jag har inte varit den som stått ensam kvar, men nu känner mig jag väldigt utelämnad.
Kanske inte alls borde känna på det sättet, men det spelar ingen roll.
Jag kan inte göra något åt det:(
Tårarna tränger sig på hela tiden, orkar inte ens försöka stoppa de längre.
Det är ingen idé, det är bättre att låta de falla så kanske de tillslut upphör.
Men en sak är jag väl medveten om, det hade kunnat vara så mycket värre!
Jag hade kunnat stå helt ensam nu, det gör jag inte.
Det är så många som alltid finns här, som alltid bryr sig och som alltid lyssnar om jag behöver prata!
Det är jag evigt tacksam över!
Det betyder väldigt mycket för mig! <3
Jag behöver verkligen er nu!
Ni vet att jag skulle göra det samma för er hoppas jag!
It feels like there´s no way out from this dark place
Trackback